Khordrakk om hårt arbete

Khordrakk svarar på frågan om vem som är intresserad av hårt arbete till skälig penning, en sen timme på en svartkrog någonstans i Jargien.

---

Hårt arbete!? Vad vet ni jargyngel om hårt arbete!? De som rodde med mig under kapten Canhiro visste vad hårt arbete var! Om vi missade ett årtag blev vi piskade blodiga. Yngel som ni svimmade i bänkarna efter bara några timmar, men de blev ändå piskade så att ingen skulle tro att de kunde komma undan. Det var hårt arbete det!

I fem år satt jag vid åran. Då hade Canhiro de hårdaste och mest råbarkade roddarna som skådats på Igonhavet, och jag var äldst på bänken. Det fanns inte en galär som kunde undfly oss! Jo, nog kunde jag känna en stolthet i det. Men när årorna drogs in och smällen av fiendens knäckta bordläggning fyllde våra öron och skakade våra bänkrader, då var det också den enda belöningen vi fick för vårt slit. Inte tal om någon skälig penning där inte. Tvi!

Men kaptenen blev visst mäkta framgångsrik med oss vid årorna. Jag hörde att han spåddes en lysande karriär inom jargiska flottan. Hah! Om han inte släppt mig ur mina bojor hade han kanske varit amiral i dag! Jo ser ni, kaptenen började ge mig förmåner. Han hade väl fått veta att de andra slavarna såg mig som sin ledare, och nu ville kaptenen köpa min lojalitet. Jag släpptes upp på däck ibland och fick äta från officerarnas fat. De dumma fåren gav mig chansen jag behövde!

Två soldater eskorterade mig tillbaka till roddarnas däck. Jag överaskade han med nycklarna – gav honom en armbåge i sidan så att han tappade luften! Sen när jag tacklade honom föll han som en sticka ner bland bänkraderna, och där gjorde mina kamrater processen kort med honom. Hahaha!

Med nycklarna från vakten kunde slavarna börja lösa sina bojor, men Mahktah vet att det tar förbannat lång tid att låsa upp bojorna för sextio-två slavar! Det var upp till mig att se till att de fick den tiden. Medan den andra soldaten retirerade och skrek efter förstärkningar beväpnade jag mig med svärdet från den fallne soldaten.

Trettio jargiska marinsoldater hade jag mot mig, men de var tvugna att komma ner genom den trånga trappan för att komma åt mig, och där höll jag dem stången! Det var bågskyttarna som var farligast, för dem kunde jag inte värja mig mot, och det kostade mig ett öga, som ni var och en kan se.

Efter hand som vi blev fler fria slavar kunde vi ta striden upp på däck. När kapten Canhiro, den fege hunden, såg varthän det barkade så välte han ut oljefaten på däcket och satte eld på skeppet, och sen hoppade han i havet. Men striden fortsatte, för de flesta soldaterna hade större mod än sin kapten. Till slut hamnade vi ändå alla i vattnet, eftersom att ingen hade tid att rädda skeppet undan lågorna.

De av oss som kunde simma kom i land efter några timmar. Jag såg tre män komma i land på samma strand som jag, fria slavar alla tre, resten vet jag inte hur det gick för. Det var Berdim, fiskaren från Övärlden, en rejäl men fåordig karl; Abdel, en svarthudad kämpe från Forion, en god vän och all lycka till honom; och Tarinus, en jargisk usling som Mahktah vet var den sista slav jag önskat rädda. Dessutom hade jag fått sällskap av min vän papegojan här. Den tillhörde visst någon av officerarna ombord. Jag kallar honom Vraknäbb, och han har varit med mig sedan dess.

Så, Cedros, vad är det för hårt arbete du behöver hjälp med? Och vad betalar du?