Hexaria XXVIII (forts.) - år 2967 efter Reningen
Skymningen har fallit över Khirats svarta skog. Fullmånens kalla sken blandas med det flackande ljuset från en sakta falnande lägereld. Månen och elden kastar skuggor över en scen som vittnar om att nyss ha varit skådeplats för en blodig strid.
Ljuset faller på de besegrade som ligger orörliga, eller sitter med sänkta blickar på berghällen i sitt palissadomgärdade läger. Det faller på de frisläppta som räddats ur lägrets mörka fånggrop, och nu finner sig stå friare än sina tillfångatagare. Men framför allt faller ljuset på de fyra segrarna, som för ett ögonblick står tysta samlade och betraktar sitt verk, i centrum för allas blickar.
För andra gången har äventyrarna Hara, Cedros, Saurius och Khordrakk utan förvarning attackerat det band av rövare och slavhandlare som håller till i denna ondskans trakt. Tre av lägrets innevånare ligger döda. Två kvinnor föll för svärdet Blodsed i Haras hand, och en kåpklädd, skägglös man ligger livlös intill fånggropen, huggen i lönndom av äventyrarnas hemliga bundsförvant Smaga.
Rövarkvinnan Smaga sitter fortfarande bland de besegrade, om än bara för att hålla skenet uppe. Oavsett om det var löftena om riklig betalning eller hoten mot hennes inlåsta syster som drev henne, så har hon nu visat tydligt att hon menar allvar med att ha bytt sida.
Lägrets ledare Feo ligger okontaktbar, och så gör också den elvaåriga pojken Pusus, samt den unga kvinnan Tria från Tris som var på plats vid den första drabbningen med äventyrarna. Med den gången var även Alborn, som inte ser lika lugn ut efter att ha fått erkänna sig besegrad en andra gång.
Tillsammans med Alborn sitter förutom Smaga även en kraftig man som mumlar för sig själv, kanske i bön, och den ljushåriga bågskytt som först flydde när striden var förlorad men snart återvände för att överlämna sina vapen och sälla sig till fångarna.
Segrarna är inte utan blessyrer själva. Saurius har just rest sig efter att ha slagits medvetslös i stridens slutskede, och Cedros uthärdar sammanbitet smärtan efter ett pilskott. För sig själva står de fem tidigare slavarna. De två flickorna tittar fram från tryggheten bakom sina fäder, skrämda av stridsplatsens fasor. Den unge mannen Jessler undersöker de kringspridda vapnen med märkbart intresse.
Äventyrarna själva passar på att uppgradera delar av sin utrustning. Khordrakk hittar en stridsyxa vars bila bär stämplar från någon jargisk legion, Cedros plockar upp det dubbelarmborst som han har haft ögonen på sedan det användes mot honom under striden, och Hara byter ut sin kortbåge mot en med hårdare spänd sträng. En del rustningsdelar och sköldar plundras också.
De besegrade genomsöks och binds av Khordrakk. Alla utom Feo föses sedan till fånghuset och ner i den djupa hålan därinne. På vakt hos fångarna sätts Aljenus, en man med gråsprängt hår och tatueringar, medan hans vän och kollega Grovner och deras båda döttrar hämtar ved till elden och letar igenom lägrets matförråd.
Cedros föreslår att Hara kan ta med sig Khordrakk och hämta hästarna som de lämnade utanför skogen. Gladiatorkvinnan vill ha med sig Jessler också för detta företag, och de tre vandrar snart ut genom porten efter att ha beväpnat sig med ett par facklor mot det tätnande mörkret.
Saurius och Cedros får nu tid till en av sina favoritsysselsättningar, att rota igenom andras tillhörigheter och omfördela valda delar till sig själva. De letar noga i de båda boningshusen, och Cedros tar bland annat hand om en del förteckningar över sålda slavar, samt en bok på okänt språk men med mycket snuskiga bilder.
Feo vaknar upp bunden, och Cedros stänger in sig med honom för ett längre samtal. Ockraren får sin fånge att börja tala efter att ha antytt att pojken Pusus, som äventyrarna korrekt har gissat är Feos son, kan råka illa ut annars. Det framkommer inte exakt vilka slavarna säljs till, men Feo muttrar om urgamla styggelser som härskar i skogen. Dessa brukar skicka sina viljelösa tjänare för att hämta varorna, och med fem slavar i lägret så är det när som helst dags igen.
Feo har en bror på andra sidan kejsardömet som sköter import av slavar från västlanden, en trad som Cedros själv är väl bekant med sedan tidigare. Avkastningen från handeln skall finnas gömd under golvet i ett hörn av huset, och Cedros glömmer genast allt annat och börjar bryta upp golvbrädor med stor iver.
Under vandringen ut ur skogen passar Hara på att fråga ut Jessler noga om hans bakgrund och göromål. Den unge mannen är märkbart obekväm med situationen, och försöker undvika både att avslöja sina hemligheter och att möta rovdjursblicken i kamorianens gula ögon. Han tillstår att han tillfångatogs på den gård som Smaga drivit för bandets räkning på andra sidan bergspasset, och det är tydligt att han har en brokig bakgrund där han säkert inte har varit så noga med att hålla sig till lagar och ordningsregler.
De tre vandrarna kommer fram till platsen där äventyrarna några timmar tidigare dräpte den vandöda styggelse som kallades för Väktarinnan, och Khordrakk passar på att plocka på sig hennes bronssköld.
Den lilla gruppen hinner knappt återuppta färden innan avlägsna ylanden får dem att stanna upp igen. Hara spetsar öronen och inser att det inte rör sig om några vanliga vargar, utan om betydligt större och mer intelligenta ulvar. Dessa varelser höjer sina stämmor mot den uppgående fullmånen i vördnad för sin gudinna den stora Ylvan. Khordrakk och Jessler ser båda lika förvånade ut när Hara stämmer upp i ett eget ylande till svar, glatt överraskad över att ha funnit sitt totemdjur på denna oväntade plats, och ivrig att söka kontakt.
Tiraken försöker få henne att sluta dra uppmärksamhet till sig, men ignoreras av Hara som via det primitiva språket som ylandena utgör kan föra en enkel diskussion med sina nyfunna vänner. Hon får veta att de två ulvarna i skogen heter Hoppar-efter-fjärilar och Kall-som-isvatten, och hon känner att de är lika nyfikna på henne som hon är på dem.
Cedros ropar till sig Saurius efter att ha blottlagt en stor järnbeslagen kista under golvet. Hasardspelaren är på väg över gårdsplanen då han spejar en skepnad i skyn. Den luftburne inkräktaren ser ut som en kvinnlig vålnad, med dödens blekhet i hyn och helt vita ögon. Hennes hår och kläder fladdrar i de oberäkneliga vindar som tycks omge henne. Vålnaden svävar ett varv runt lägret, och Saurius passar på att sticka in huvudet i huset och ropa åt Cedros att han behövs på utsidan.
Ockraren lämnar motvilligt sina försök att få ur Feo var nycklarna till kistans tre hänglås finns och greppar sitt armborst. Saurius springer före och återfinner den flygande vandöde nere vid fånghuset, där den tycks ha uppmärksammat att kropparna efter de som föll i striden har lagts i en prydlig hög bakom huset. Vålnaden besitter uppenbarligen kraften att skapa vandöda av kropparna, för Saurius finner att en kvinna med svart flätat hår som han är säker på att Hara dödade tidigare under kvällen kommer stapplande mot honom. Han väljer att göra helt om och springa tillbaka till sin kompanjon.
Efter att ha fortsatt sin färd ytterligare ett stycke blir gruppen i skogen varslade om en stor fara av ulvarna. Denna odefinierade fara befinner sig någonstans i nordöst i närheten av ulvarnas nuvarande position, men rör sig i äventyrarnas riktning. Hara och Khordrakk planerar först att lägga sig i bakhåll för vad som nu må komma, men listar till slut ut att det nog är klokare att snarast ta sig tillbaka till lägret, då hotet troligen är på väg dit. Jessler har dock inga som helst planer på att springa tillbaka in i Khirats mörka djup, och rusar istället utan förvarning iväg i riktning ut ur skogen. Khordrakk och Hara låter honom löpa och skyndar tillbaka samma väg som de kom.
Cedros och Saurius för en kort diskussion om de nyvaknade döda, men avbryts av den svävande gasten som med ett obehagligt klagande läte sveper in över dem. De finner sig snabbt och använder sina avståndsattacker mot varelsen som avtecknar sig mot natthimlen, men utan att träffa. Saurius lämnar Cedros och hans armborst att ta hand om den här situationen, och drar sig ner mot fånghuset igen.
Hasardspelaren kommer precis i tid för att se en annan zombiekvinna stappla in genom den öppna dörren, och kan efter lite modigt smygande se hur den blonda och något fetlagda vandöde ligger på golvet där inne och brottas med Aljenus som hade vakten, medan mer tumult och rop på hjälp hörs nerifrån den mörka gropen.
Med så många nödställda behövs en hjälte, och Saurius agerar blixtsnabbt. Han skyndar fram till den uppdragna repstegen, och firar inte alls ner den i gropen. Istället skär han loss den med sin dolk så att ingen skall kunna ta sig upp, lämnar Aljenus åt sitt öde, och försvinner ut i natten igen.
Som en sann hjälte.
Cedros lyckas under tiden träffa vålnaden med ett skott i låret, vilket driver iväg den. Den kvinnolika gestalten försvinner snabbt norrut över palissaden. Ockraren kastar en blick ner mot fånghuset där höga skrik hörs, och tvekar inte ett ögonblick innan han sätter fart. Åt andra hållet. Tillbaks till sin pengakista.
Som en sann hjälte.
Kistan är mycket tung, till största delen nergrävd i jorden under golvet, och låst med tre lås. Cedros ger sig på Feo igen för att skaka fram nycklarna, men får veta att två av dem hölls av Haagla - den före detta kvinna som nu håller på att bita och klösa ihjäl sina forna kamrater nere i fånggropen. Saurius ansluter sig till Cedros, och är snabbt med på noterna när han får se kistan. Han letar upp en stridsyxa, och går lös på locket. Under tiden pusslar Feo ihop att lägret är under attack av vandöda, fruktar genast för sin sons liv, och börjar gorma om att bli frisläppt med tilltagande desperation.
De båda tonårsflickorna kommer inrusande, troligen efter att ha hållit sig gömda någonstans sedan de vandöda började dyka upp.
- Vad gör ni? Kom, fort! Far behöver hjälp! De slåss nere hos fångarna!
Saurius ignorerar flickornas vädjanden och fortsätter att frenetiskt attackera den järnbeslagna kistan. Svetten börjar bryta fram, men yxhuggens dova klang besvaras av en rasslande silvermelodi från mynten inne i kistan, och sporrar honom till nya ansträngningar.
Cedros försöker också att stå emot, men ger sig till slut med en suck, och låter sig ledas ut av Aljenus ängsliga dotter Bedara - en ganska tjock flicka med vackert lockigt rött hår. Nere vid fånghuset finner han båda flickornas fäder inbegripna i strid med den blonda zombiekvinnan. Aljenus har uppenbart blivit svårt biten. Cedros avlossar sitt armborst, men den vandöde verkar helt ignorera att projektilen slår in i hennes kropp med ett smackande. Han letar upp ett svärd istället, och lyckas tillsammans med Grovner hacka zombien i tillräckligt många bitar för att den skall sluta röra på sig.
Av ljuden att döma är inte zombiesituationen nere i gropen under kontroll, och Cedros propsar nu på att hiva ner både den nedgjorda zombiekvinnan och den döende Aljenus bland fångarna. Grovner börjar protestera, men Cedros tystar honom med en av sina iskalla blickar. Efter utfört värv lämnar Cedros mannen att hjälpa fångarna upp om han kan, och drar sig tillbaka för att se hur det går för Saurius.
Saurius har under tiden lyckats få hål på locket, och håller på att ösa upp silver- och kopparmynt på en filt från en av sängarna när Cedros återvänder. Feo kräver att få veta om hans son är oskadd, och svär och förbannar de båda äventyrarna. Saurius tröttnar på mannen, och drar sin dolk under förevändning att skära loss hans rep. Dolken skär istället av rövarledarens strupe.
Hovtramp från flera hästar hörs utanför pallisaden, och Saurius går för att öppna för sina återvändande vänner. Han får dock en dålig känsla av ljuden på andra sidan pålverket, och börjar misstänka att något inte är som det skall när han klättrar upp på den utkiksplattform från vilken han kan hissa upp porten. Därifrån kan han se två stora tunga vagnar i månskenet, var och en dragen av fyra svarta hästar.
Utanför den främre vagnen står fyra krigare klädda i metallrustningar och koniska hjälmar och diskuterar lågmält. På kuskbocken sitter en storväxt skallig man klädd i en lång läderrock, och en likadan man går just för att öppna dörren till den bakre vagnen. Saurius hoppar ner, och skyndar sig att berätta för Cedros vad han har sett.
Snart hörs en skarp smäll utanför, och när Saurius dyker ut är det ett stort hål i palissaden. En blekhyad krigare stormar in genom öppningen med ett tungt slagsvärd i högsta hugg, och Saurius tar ett vigt hopp över lägerelden och kilar undan. Cedros kommer också ut på gårdsplanen med så många mynt som duon har hunnit samla ihop i filten, och blir även han jagad av en inkräktare, en lång kvinna av obestämbar ålder.
Smällen hörs också av Hara och Khordrakk som är i närheten, och de båda krigarna ökar farten och spurtar den sista sträckan.
Cedros tar vägen bakom husen i lägret, och flyr längs med stupkanten. Hans förföljare närmar sig som en jagande sandtiger, och den oviga ockraren tvingas släppa pengarna för att åtminstone fördröja sitt oundvikliga infångande. Både han och Saurius har samma tanke, och siktar in sig på att ta sig till kullen med Daak-korset, varifrån man lättast kan komma ut ur lägret. De ser att Grovner verkar ha lyckats rädda några av fångarna ur gropen, och situationen i lägret blir kaosartad när de obevekliga och dödligt effektiva inkräktarna börjar jaga ner äventyrare, rövare och slavar utan urskiljning.
Hara och Khordrakk kommer inom synhåll för vagnarna och ser hålet i palissaden. Vid vagnarna finns även de två skalliga kuskarna, som de båda äventyrarna anfaller utan att tveka. Äventyrarna lyckas skaffa sig ett övertag när de rusar till attack under höga vrål och djuriska tjut. Haras ylande stridsrop besvaras av de båda ulvarna. De är nära och de kommer för att hjälpa.
Cedros kommer fram till kullen med kvinnan hack i häl, medan Saurius har tagit en långsammare väg genom djurstallarna sedan han blev av med sin förföljare. Ockraren vänder om vid det heliga korset, och väljer att hålla stånd där mot kvinnan som otröttligt anfaller med slagsvärd och dolk. Saurius är tydligt ovillig att ge sig in i närkamp med den formidabla krigaren som tornar upp sig över Cedros, men försöker hjälpa till med sina kastknivar.
Hasardspelaren känner nackhåren resa sig, och vänder sig om för att se en ljushyllt och svarthårig kvinna klädd i en mörk sammetsklänning som uppenbart håller på att väva magi mot honom. Han överger Cedros för att rikta in sig mot detta nya hot, och lyckas klara sig undan de värsta effekterna av de svarta sinnesförvrängande besvärjelser som slungas mot honom. Saurius rusar mot magikern, som försvarar sig med dolk och magi. Hon ser dock chockad ut när motståndaren avvärjer hennes besvärjelser så framgångsrikt, och känner sig så trängd att hon ropar på hjälp. Kampen slutar med att Saurius flyr undan när en tungt rustad man med ett cirkelspjut ansluter.
Cedros kämpar för sitt liv mot sin överlägset skickliga fiende, men får strax oväntad hjälp då en stor skepnad klänger sig upp för kullens brant från utsidan och morrande kastar sig mot kvinnan. Ulven är rödsvart i pälsen och nästan fem fot i mankhöjd, med tänder som knivblad. Med sådan hjälp vågar Cedros hoppas på seger, och går till attack. Kvinnans försvar och rustning visar sig dock vara näst intill omöjliga att komma igenom, och till slut kan hon utnyttja Cedros nyfunna anfallslusta och vända striden mot honom. Med en oväntad sving kapar hon hans vänsterarm vid armbågen, och Cedros vacklar undan för att chockad och kraftigt blödande kana nerför kullens brant och slukas upp av mörkret på lägrets utsida.
De båda kuskarna är stora och hårdhudade och slåss med tunga klubbor, men de blir till sist besegrade av sina snabbare och skickligare motståndare. Extatisk över att få strida under fullmånen tillsammans med sitt totemdjur böjer sig Hara över sin fallne fiende och öppnar hans strupe med sina vassa hörntänder.
Khordrakk leder vägen in genom palissaden, och möts av en tunn och smal kvinnlig magiker med en stav. Hon börjar genast försöka kasta en besvärjelse, men Khordrakk och Hara är snabbt över henne, och efter en kort strid får Khordrakk in ett hugg med sin nya stridsyxa som hackar av henne armen vid axeln. Skrikandes i smärta och vrede stapplar hon iväg, medan äventyrarna får ge sig i kast med en reslig krigare med en stor svart sköld som kommer ut ur det närmaste huset.
Under striden mot honom springer Saurius förbi på väg ut ur lägret, och ropar åt sina kompanjoner att det är dags att lämna platsen, för fienderna är "jättemånga". Han springer ut till vagnarna, och hoppar upp på kuskbocken till den närmaste. Hans stridsrusiga vänner vill dock inte ge sig av så snabbt, utan det är först när fler fiender börjar strömma till som de ser det kloka i att dra sig tillbaka.
Under tiden har Saurius tröttnat på att vänta på dem, och kör in hela vagnen i lägret. Han styr rakt mot mannen med den svarta skölden och rullar av i farten. De tre äventyrarna springer ut till den andra vagnen och lyckas få upp farten med den innan någon förföljare hinner stoppa dem.
De ser snart någon ligga mitt på vägen. Cedros har kollapsat av blodförlust, men hans tillstånd tycks ha stabiliserats för tillfället. De bär ombord den skadade och kör så snabbt som möjligt ut ur skogen, längs den nu välbekanta vägen.
Väl ute ur Khirat kan de konstatera att en av deras egna hästar saknas, och misstänker genast Jessler. De spekulerar också om vad det var för några de just stred mot, och Hara drar sig till minnes historier som berättades av de andra gladiatorerna om bleksiktiga blodsugande vandöda. Dessa kallas för lamia, eller vampyr, och tål inte solens ljus.
Cedros sår förbinds, och Saurius ger honom en dos av sin speciella medicin, ett gift som får honom att sova mycket djupt. Natten går utan ytterligare incidenter.
Sebaria I - år 2967 efter Reningen
När nästa dag gryr tar äventyrarna vagnen och sina kvarvarande hästar och färdas tillbaka in i skogen, fast beslutna att inte låta förmögenheten i lägret rinna dem mellan fingrarna. Cedros vilar i vagnen, fortfarande utslagen av en kombination av svåra smärtor och okonventionell medicin.
Hara rider före och scoutar när sällskapet närmar sig lägret. Hon hör hammarslag och vänder tillbaka för att lämna hästen och reka till fots tillsammans med Khordrakk. Saurius vänder vagnen på stigen för att möjliggöra snabb reträtt.
De båda spejarna ser hur en av kuskarna håller på att spika för hålet i pallisaden. De ser också att den andra vagnen står utan hästar invid pallisaden. De smyger fram så att Hara kan kika in i lägret ståendes på Khordrakks axlar, och hon ser några zombier på gårdsplanen. Smaga och Aljenus är bland de som inte vilar i frid.
Khordrakk lägger märke till att den flygande gasten iakttar dem från skogsbrynet, och han och Hara drar sig tillbaka till Saurius som kan berätta att han har sett den varelsen innan.
Gruppen bestämmer sig för att gå till attack trots att de har blivit uppmärksammade, och de tre som har alla armar i behåll smyger så nära de kan i skogskanten och stormar sedan mot hålet i palissaden. Cedros lämnas på vagnens tak med sina armborst laddade.
Kusken tas med överraskning och träffas av ett stick från Hara som kör in sitt svärd mellan plankorna i den provisoriska lagningen av palissaden. Khordrakk litar istället till sin massiva kroppshydda och rusar rakt igenom brädorna med ett brak. Tiraken lyfter sedan sin stora yxa och hugger ner den skallige motståndaren, och Hara skrider in efter honom och gör slut på mannen när han ligger på marken.
Diverse zombier i lägret får nu upp ögonen för intrånget, och de tre äventyrarna väljer att helt enkelt springa ifrån dem. De siktar naturligtvis in sig på platsen bakom husen där Cedros berättat att han släppte sin värdefulla last, och hittar också det de söker. Mynten ligger dock utspillda, och behöver samlas ihop, och zombier närmar sig från olika håll.
Saurius dyker ner på marken och börjar rafsa ihop silvret medan Hara tänder en lykta och Khordrakk tar strid mot de vandöda. Den forne galärslaven nedgör två av zombierna - den svarthåriga kvinnan Haagla, och den långhåriga före detta långbågskytten.
Cedros hör under tiden hovslag från flera hästar närma sig från det håll de själva kom ifrån. Han tar ett armborst och hoppar ner från vagnen och kryper in i skogen för att gömma sig. Han ser hur de i rövarbandet som kvällen innan skickades mot gården till rider fram och undersöker den tomma vagnen. Rövargruppen är sex till antalet, och består av Cloremus och en till yngling i samma ålder, den yngre mannen från den första striden, en gråhårig äldre man, en man med stort svart skägg och ena handen i bandage, och slutligen den tokige spjutkastargubben Holonius.
Khordrakk vänder sig mot zombien Aljenus som kommer från andra hållet, när Saurius skarpa öron snappar upp hovslagen utanför lägret. Hara slänger upp sin lykta på taket av det större boningshuset, och äventyrarna inser att det är dags att röra på påkarna. Saurius lyckas få med sig mer än hälften av pengarna - säkert minst 700 mynt.
När de korsar gårdsplanen igen dyker vålnaden upp och börjar skjuta på dem med kortbågen som Hara tvingades lämna vid reträtten natten innan. Äventyrarna når fram till kullen där det stora Daak-korset ligger nerrivet och sönderslaget. På vägen ser de att det står fyra zombier på vakt utanför fånghuset, och misstänker genast att lamiorna spenderar dygnets ljusa timmar i den mörka gropen därinne.
Hara träffas flera gånger av pilar från den svävande vandöde medan äventyrarna tar sig upp på kullen. De kan därifrån se den beridna rövartruppen, och bestämmer sig sig snabbt för att springa tillbaka in i lägret och gömma sig i det av boningshusen vars tak inte håller på att fatta eld (och som förhoppningsvis fortfarande innehåller resten av silverskatten). På vägen dit genomborras ett av Haras revben av en pil från gastkvinnan som inte lämnar dem ifred, och kamorianen morrar till i smärta.
Cedros ser från sin position hur rövarna uppmärksammar röken från Haras anlagda brand inne i lägret, och hur de rider runt mot porten efter en kort diskussion.
Och sedan? Ja, scenen är sannerligen satt för fortsättningen. Hämndlystna rövare. Hungrande vandöda. Slumrande vampyrer.
Och i händelsernas centrum - våra fyra hedersprickar. De fyra må vara splittrade och sårade, men drivs av till synes gränslös girighet, beväpnade till tänderna och utan tvekan redo att spilla blod för varenda oförtjänt kopparslant.