Akt I, Kapitel II

Hexaria XXV (forts.) - år 2967 efter Reningen

Fyra äventyrare har attackerat ett läger tillhörandes vad de tror är rövare, precis utanför brynet till den fruktade Khirats Svarta Skog, om vilken onda sagor berättas vida omkring. De segrade efter en kort och hård strid i sommarnatten, och skall just till att förhöra sina fångar. Egentligen letar de efter ett gravkummel i närheten med förhoppningen att finna ett skrin innehållandes ett okänt föremål helgat till S:t Everni.

De två som har legat medvetslösa börjar kvickna till. Kvinnan vaknar och sätter sig tvärt upp. Hon är i 25-års åldern, med halvlångt tätt lockigt ljusbrunt hår, och går enkelt klädd i ett ärmlöst linne och brun långkjol. Hon ställer sig förvirrat upp och stirrar vilt omkring sig i månskenet. Khordrakk varnar henne att sätta sig ner, men hon lägger märke till två livlösa kroppar i utkanten av lägereldens ljuskrets, och utbrister:
- De har slagit ihjäl gamle Lannul! Och Gelleran med!
- Tria, sätt dig ner, säger mannen som gav sig fången lugnt. Han är äldst av de tre, med sina cirka 40 år, något fetlagd och tunnhårig, med minst en guldtand och guldringar i öronen.

Kvinnan som heter Tria sätter sig ner igen till slut. Hon håller om sin sårade hand, och sänker huvudet i uppgivna snyftningar.

Den andre mannen börjar också röra på sig, men mer långsamt. Han ser illamående ut och känner över sina sår och bulor. Mannen, som är lång och smal, är i samma ålder som Tria, med spretigt ljust hår och utstående öron. Hans klädsel består främst av en lång blå rock som har blivit lappad och lagad många gånger.

Khordrakk plockar fram sin expertis på området rep och knopar, och surrar de tre fångarna. Utfrågningen börjar, och det är främst den äldre mannen som kommer med svaren. Han visar sig heta Alborn, och det framkommer att gruppen är en samling ljusskygga individer som har ett permanent läger en bit in i skogen. Deras ledare Feo gör affärer med några som bor djupare in i Khirat, och det rör sig tydligen om slavhandel. Gruppen har även en gård på andra sidan Krolimbergen, och transporterar varor genom ett hemligt bergspass. När de anfölls var de på väg med en matleverans till det pallisadomgärdade lägret.

Gravkummel känner inte Alborn till några, men Tria har hört en av de andra i bandet, ynglingen Cloremus, prata om någon grav han har hittat.

Det hörs gnägganden inne från skogen, och det verkar som om den häst som flydde i den riktningen under striden är i fara. Hara sätter av utan vidare eftertanke, och springer genast mot ljudet. Den yngre av de båda bundna männen ger luft åt åsikten att kamorianen kommer att springa rakt in i en fälla, och att de aldrig kommer att få se henne levande igen. Khordrakk lommar efter Hara, medan Saurius hoppar upp på en av ridhästarna som Hara har varit och hämtat, och rider ikapp den hetlevrade kvinnan. Han förklarar för henne att hon kanske är på väg in i ett bakhåll, vilket inte får henne att besinna sig. Hästens desperata gnägganden fortsätter bortom det svarta skogsbrynet, och saken måste utredas.

Hara och Saurius tar sig tillsammans fram till skogsbrynet och binder hästen där för att ge sig in längs med den breda stig som går in i den annars så täta skogen. Khordrakk är på efterkälken, men sätter fart när han ser hur de två inte väntar, utan slukas upp av skuggorna under träden.

Ockraren Cedros stannar hos fångarna och frågar ut dem närmare om situationen. De är lite oense om exakt vem som har gillrat fällan, men någon som kallas för Väktarinnan nämns. Detta skall vara en varelse i kvinnoform, som enligt deras uppfattning är något helt annat än en kvinna. Cedros undrar i sitt stilla sinne om det möjligen kan röra sig om ett skogsrå...

Expeditionen in i skogen kommer av sig när Hara och Saurius efter cirka hundra steg inser att det är dags att vika av från vägen. De har inga ljuskällor med sig, och kommer snabbt att tappa förmågan att se längre än en armslängd i nattmörkret. Khordrakk hinner ikapp dem, men gruppen kommer fram till att de bör backa hellre än att lita enbart till tirakens mörkerseende. I det tryckande mörkret är skogen verkligen skrämmande, med en total avsaknad av tecken på djurliv och obehagligt många döda träd med svarta skelettlika grenar. Saurius har en medfödd förmåga att förnimma övernaturliga ting, och får i den här delen av skogen en känsla som påminner honom om kyrkogårdar och avrättningsplatser - en obeskrivbar känsla av död.

Hara markerar platsen där de vänder med en liten hög stenar, och sedan går de tillbaka samma väg som de kom, trots det olustiga i att lämna den i dödsångest gnäggande hästen bakom sig. Ljuden slutar tvärt strax därefter.

Åter i lägret lyckas de inte få så mycket mer information om den här Väktarinnan. Hon släpper tydligen fram medlemmarna i rövarnas band, och skyddar dem till och med för faror längs med vägen, men ingen av de här tre har sett henne på nära håll. Deras läger i skogen har visserligen en pallisad, men det största skyddet mot styggelserna i skogen är tydligen pakten med de som köper slavar av dem, samt att marken som lägret står på har helgats av en prästvigd.

Tria, som ser riktigt miserabel ut där hon sitter och fryser i den kyliga nattluften, tigger och ber flera gånger om att få bli frisläppt. Alborn föreslår lugnt att båda hans yngre kamrater kan släppas, och får de med sig den kvarvarande packhästen så kan de ta med sig kropparna söderut ner till gården. Han resonerar att liken inte gärna kan ligga öppet här så nära Khirat. Allt detta avslås av de kallhjärtade äventyrarna, som öppet diskuterar om de skall slå ihjäl fångarna eller inte, vilket får den stackars Tria att falla i hjälplös gråt. Bara Cedros förbarmar sig över henne såpass mycket att han sveper in henne i en filt mot kylan.

Alborn släpps lös så att han kan gräva gravar på platsen åt de två döda männen, något som han gör utan att klaga trots sina sår.

Nästa steg diskuteras, och äventyrarna kommer fram till att de skall uppsöka lägret i skogen nästa morgon, och förhandla om att få prata med Cloremus där om gravkumlet. När planen är lagd passar de på att få några timmars sömn, medan Khordrakk tar första vakten och håller ett öga på Alborn som får spendera större delen av natten åt sitt grävande.

Hexaria XXVI - år 2967 efter Reningen

Efter frukost tar de med sig fångarna och går in i skogen för att leta efter den försvunna hästen. Efter att ha vikt av in i skogen vid Haras stenhög hittar de snabbt kroppen efter djuret. Den döda packhästen är svårt sargad med mängder av skärsår, och blod täcker marken. Hara hittar spår efter en barfota människa med ganska små fötter, och vill följa de blodiga fotspåren längre in i Khirat. Förslaget röstas dock ner, och de tre fångarna är helt tydligt väldigt obekväma med att ha tvingats lämna stigen.

Hara för fångarna och hästarna ut till skogsbrynet igen, medan Khordrakk, Saurius och Cedros fortsätter på stigen mot lägret som skall ligga en timme bort. Färden blir händelselös, och snart skymtar de den väntade pallisaden. På en kulle som är så brant att det inte behövs någon pallisad på den sträckan är ett stort Daak-kors i trä rest, och i gräset bredvid korset sitter en man och håller utkik.

De tre männen undviker vaktposten och tar sig runt till en port i pallisaden, som är kringgärdad av några stora klippblock. På andra sidan porten finns en utkiksplattform uppe i ett träd, och där står en äldre man på vakt med en båge. Äventyrarna ger sig till känna, och den gamle kallar till sig någon inifrån lägret, som snart också är uppe på plattformen. Nykomlingen, en reslig man med högt hårfäste och blond mustasch, ropar myndigt åt de nyanlända att ge sig av, och vägrar låta dem prata med Cloremus. Till slut berättar Cedros att de håller hans underhuggare fångna, och får mannen att gå med på att komma ut och prata med dem.

Porten öppnas, och ledaren kommer ut tillsammans med en grupp beväpnade män och kvinnor. En av dessa är Cloremus, en yngling med mörkare hy och en näsa som brutits minst ett par gånger. Förhandlingarna slutar i att Cloremus skall agera vägvisare och föra sällskapet till gravröset han hittade. I gengäld skall fångarna släppas, och återfå alla sina ägodelar.

Någon timme senare återvänder Saurius, Cedros och Khordrakk med Cloremus till Haras provisoriska läger utanför skogsbrynet. Sällskapet bryter genast upp mot den plats där gravröset skall ligga, västerut mot bergen till. De behåller fångarna så länge, och håller dem bundna trots att Cloremus går fri och är beväpnad med ett flertal kastyxor.

Ynglingen leder dem längs skogsbrynet västerut, och upp mot Krolimbergens utlöpare. Färden tar en halv dag, och under tiden hinner Cloremus med att berätta att hans vän Malemnon och dennes fader Pardemnon nog har varit uppe vid gravröset redan. Han vet dock inte mer än så.

Sällskapet kommer sent på eftermiddagen fram till stenröset, som de kan se nerifrån en brant bergssida. De som klättrar upp kan konstatera att röset delvis har blivit utgrävt och säkert plundrat. Äventyrarna bestämmer sig dock för att rota vidare i stenhögen, och tar återigen grävhjälp från Alborn. De hittar till slut en stenkista, som Khordrakk slår sönder locket på med en stor sten. I kistan ligger skelettet efter en människa av vars kläder bara återstår ett dräktspänne i brons och en större guldnål med en pärla på. Graven innehåller även en läderpåse som är så torr och vittrad att den går sönder när Saurius rör vid den. I påsen ligger ett antal målade stenar, sex pärlor, och några tänder. Lite mer sökande i röset gör att de även hittar en liten tennfigur med ögon av klarblå lapis lazuli, och en kantstött urna tillverkad av samma halvädelsten. Urnan innehåller de brända kvarlevorna av ytterligare en människa.

Äventyrarna misstänker nu att det är Malemnon och Pardemnon som har plundrat röset redan, och att skrinet de söker därmed finns i bandets ägo trots allt. De håller dock sitt ord och släpper fångarna, men återlämnar endast delar av deras utrustning. De två grupperna skiljs i kvällningen, och de fyra sökande bestämmer sig för att leta upp det hemliga bergspasset och ta sig ner till gården de hört talas om på den jargiska sidan då Pardemnon skall finnas där. De spenderar natten på berssidan.

Hexaria XXVII - år 2967 efter Reningen

Nästa dag fortsätter gruppen med äventyrare längs med foten av den mäktiga bergskedjan, tills de stöter på de spår som slavhandlarna har lämnat efter sig, och som visar vägen in till passet. De har inte hunnit långt in mellan bergväggarna förrän ett kastspjut slår ner i marken bredvid Cedros fot. Uppifrån hör de en röst:
- Se opp där nere! Och säg inte att jag inte varnade er!

De inser snart att det rör sig om en halvtokig gammal man som ser sig som passets väktare. Han försöker jaga bort dem och kastar fler spjut uppifrån, varav ett faktiskt träffar Saurius i kinden. Saurius, Hara och Cedros drar sig tillbaka medan Khordrakk håller gamlingen sysselsatt genom att sturskt gå framåt med sin sköld höjd mot projektilerna.

Närmare passets mynning kan Hara smidigt klättra uppför bergssidan, och hon fäster ett rep så att den hämndlystne Saurius kan följa efter. Hara överumplar mannen just som han bär fram en stor sten för att vräka ner den över Khordrakk. Gubben blir så rädd att han tappar stenen på foten istället, och sätter sig ner och ojjar sig.

Gubben heter Holonius och var tidigare medlem av bandet som har sitt fäste i skogen. Han har nu dragit sig undan upp till en koja här ovanför bergspasset. Den sårade och smått förbannade Saurius ser till så att han förstår att han inte skall attackera deras grupp mer, för då går det honom illa, och sedan tar de sig vidare för att ansluta sig till Khordrakk och Cedros på andra sidan passet.

Väl ute ur passagen kan de följa vagnsspåren till en gård i närheten. Khordrakk och Cedros går fram först, och överrumplar en kvinna i stallet. Hon bär namnet Smaga, ett namn som de har hört tidigare, och de lyckas hota henne till att föra dem till den Pardemnon som skall finnas här. Pardemnon är en man med rött hår och stort rött skägg som motvilligt medger att han och hans son var vid gravröset, och att de hittade ett skrin som de lämnade till sin ledare i skogslägret. Medan Khordrakk och Cedros är upptagna med mannen så lyckas Smaga smita undan, och när Saurius rundar huset för att ansluta sig till dem ser han henne fly till fots mot granngården.

Hara har under tiden tagit andra hållet runt huset, och fångar in en ung kvinna som just kommer försiktigt nerklättrande från andra våningen längs en stege. Hon är vackra Ilineja, syster till Smaga, och en riktig skönhet med långt blont hår, snövit hy, fylliga röda läppar och oskyldiga blå ögon. Inget av detta imponerar på Hara som bryskt släpar henne med sig till sina kompanjoner. När Hara får höra om den flyende Smaga beslutar hon sig snabbt för att löpa efter kvinnan, men ger upp när hon knappar in för långsamt och det är uppenbart att rymlingen kommer att nå fram till granngården.

Cedros söker snabbt igenom huset, men finner inget som faller honom i smaken i denna simpla bönders enkla boning. I ladugården finns däremot ett antal stora järnburar där slavar brukar förvaras inför frakt till Khirat, och i dessa låses nu Pardemnon och Ilineja in. Äventyrarna beslutar sig för att genast rida tillbaka till Khirat för att få tag på skrinet. De hinner inte långt innan de spejar en figur som rider hårt i riktning mot passet, och inser att detta är Smaga som tänker förekomma dem och hämta hjälp i skogslägret. En vild jakt börjar, där Hara är den som med två hästar att byta mellan lyckas komma ikapp Smaga precis på andra sidan passet. Hon tvingas slå den andra kvinnan av hästryggen då hon envist vägrar att ge sig. Äventyrarna samlas igen, och fokuserar nu på att få över Smaga, som brutit armen i fallet från hästen, på sin sida då de inser att med hennes hjälp kan det kommande företaget bli betydligt enklare.

Smaga låter sig till synes övertalas mot löfte om fri lejd, och hälften av silvret som skall finnas i lägret. Hon går med på att rida först in i skogen och lura bort några i bandet genom att berätta om hur äventyrarna kom till gården. Därtill skall hon anordna en eldsvåda för att distrahera från äventyrarnas intrång i lägret. Nöjda med uppgörelsen kamperar sällskapet i vildmarken för natten.

Hexaria XXVIII - år 2967 efter Reningen

Efter att ha kommit fram till skogsbrynet under eftermiddagen nästa dag lägger äventyrarna sista handen vid sina planer, och skickar iväg Smaga i förväg efter att Hara har varit väldigt tydlig med att hennes syster kommer att få lida för eventuellt svek.

Äventyrarna väntar dolda bakom en kulle tills en grupp personer kommer ut från skogen och skyndar förbi i riktning mot bergspasset. De är sex stycken, och bland dem finns ynglingen Cloremus och den ljushårige mannen som Saurius slog medvetslös i striden.

Ingen tid förspills, och äventyrarna ger sig åter in i Khirats dunkel. De lämnar sina hästar bakom kullen och går den här gången in alla fyra i samlad styrka. Efter en stunds försiktig vandring stannar gruppen upp då en gestalt står mitt på stigen framför dem. Det ser ut som en kvinna som står blickstilla med huvudet nerböjt. Hennes svarta hår döljer ansiktet helt, och förutom det långa skylande håret består hennes kläder av trasor. Kvinnan som de antar är den tidigare nämnda Väktarinnan har en väldigt omodern sköld av brons på ena armen. Äventyrarna tvekar tills gestalten höjer sin fria hand mot dem och gör en klösande gest med svartnaglade fingrar. Den store Khordrakk flämtar till då en klösande känsla river i bröstet, och upptäcker snabbt att han blöder från ett faktiskt sår rakt över hjärtat. Hara och Cedros skjuter tillbaka med pilbåge och armborst, men är osäkra på om deras träffar har någon effekt.

Äventyrarna sätter fart för att komma i närkamp med varelsen, förutom Cedros som föredrar att strida på håll. Hennes korpsvarta hår faller åt sidan då hon lägger huvudet på sned och ansiktet som blottas har onaturligt stirrande ögon och en otäckt grinande mun. Väktarinnan höjer handen mot Khordrakk igen, men Saurius kan känna de magiska energierna byggas upp och rusar in framför tiraken. Den modige hasardspelaren höjer armarna framför sig, och lyckas med en viljeansträngning avvärja den svarta dödsmagin innan den kan nå hans hjärta. Han klarar sig med en olustig domnande känsla i armarna.

Innan närstriden hinner börja slits varelsens bröstkorg upp inifrån, och ur en kaskad av levrat blod och köttslamsor väller det fram en mängd ådriga tentakler, var och en försedd med en stor svart klo. Hon ger ifrån sig ett skärande skri, och svänger hotfullt med de långa tentaklerna. Den fasansfulla synen blir nästan för mycket för Hara som tvingas att stanna och kräkas av illamående. De övriga biter ihop och försöker utmanövrera tentaklerna för att komma åt hennes kropp.

En vildsint strid utbryter, som tar slut först när Hara med ett prakthugg från Blodsed skiljer Väktarinnans huvud från kroppen. Äventyrarna pustar ut, förbinder Khordrakks blödande sår, och hoppas att varelsens skrik inte har hörts fram till lägret. Saurius upptäcker att Väktarinnans klor är blanka av en giftig utsöndring och smetar in sin dolk med substansen.

Gruppen fortsätter fram till lägret, och kan där se en blond kvinna sitta på utkikskullen insvept i en filt. De håller sig dolda till kvällningen då kvinnan försvinner, och strax därefter kan de se eldsken från lägrets bortre del. Äventyrarna finner de båda ingångarna stängda, men bara den ena bevakad, och detta av en ung pojke. De ger sig på att klättra över pallisaden där den är som lägst med hjälp av rep och änterhakar, och Hara och Saurius glider smidigt över. Den solbrända pojken märker dock när Khordrakk svingar sig över hindret, och Cedros tvingas skjuta honom i halsen.

Saurius och Hara tar sig fram till det närmaste huset över den tomma gården, men möter i dörröppningen en lång kvinna med flätat svart hår. En kort strid utbryter, och innan Hara kan döda kvinnan med ett hugg i halsen hinner hon skrika högt. Khordrakk klättrar uppför repstegen som leder upp till plattformen där den skadade pojken sitter, och kommer upp precis i tid för att se honom sjunka ihop medvetslös. Han lyfter ner den blödande pojken på marken, och blir där beskjuten av den blonda kvinnan de såg på kullen tidigare, som dock träffar pojken med sitt dubbelarmborst. Den andra skäktan skjuter hon mot Cedros som till slut lyckats ta sig över pallisaden, men hon missar även honom och han kan fly in i skydd.

Inifrån huset dyker Feo upp, ledaren som de mötte tidigare. Han är klädd i ringbrynja och bär kroksabel och sköld. Feo blir rasande vid anblicken av den livlösa kvinnan på golvet, och attackerar ursinnigt. Kampen blir långdragen, och det krävs en samlad ansträngning från Hara, Saurius och Khordrakk för att till slut ta ner den store mannen.

Fler ur bandet strömmar nu till på gården, och medan Saurius snabbt söker igenom huset dras de övriga äventyrarna in i både närkamp och avståndsstrid. Saurius ansluter också efter att ha hittat ett järnskrin, men såras illa och faller ihop. Även Cedros drar på sig ett smärtsamt pilsår i en avståndsduell. Trots detta står äventyrarna till slut som segrare, på en gårdsplan som fläckats med blod.

Solen står lågt över trädtopparna när Khordrakk söker igenom lägret och upptäcker att en dörr i huset längst bort står öppen. Där inne finner han Smaga som just är på väg att rädda några personer ur en stor grop i marken med hjälp av en repstege. I ett hörn ligger en skägglös man klädd i en orange kåpa orörlig, och Khordrakk kan konstatera att Smagas dolk har berövat honom livet.

Först av de fem fångarna att ta sig ur hålan är männen Aljenus och Grovner, båda i 40-års åldern. Två tonårsflickor följer dem, och sist en ung man med bar överkropp och krulligt kort hår. Flickorna visar sig vara döttrar till var sin av de äldre männen, och tillfångatogs tillsammans med dem i ett överfall på väg till Irian för de årliga Iriandagarna - en festlighet vars gladiatorspel lockar långväga besökare. Den femte fången, Jessler, svarar lite undvikande både på vem han är och hur han hamnat här.

Slutligen försvinner solen bakom de högsta barrträdens toppar, och sänker lägerplatsen i en kuslig skugga. Fullmånen kan skymtas bakom regntunga moln, och en kylig vind sveper upp från den döda skogen nedan stupet som utgör lägrets ena sida. En natt i Khirat tar sin början.