Akt I, Kapitel IV

Sebaria I (forts.) - år 2967 efter Reningen

Det är en sommardag, men det är en sommardag på en plats där själva ordet sommardag verkar främmande och utan mening. Genom skuggsänkta Khirat, mörkast av skogar, ringlar en väg likt en livlös artär till ett skrumpnat hjärta.

Denna väg är endast fläckvis upplyst av vad ljus en kraftlös sol förmår att pressa genom trädkronorna, och djupa skuggor omger sex beridna män där de svärmar kring en täckt vagn. Den tunga vagnen är förspänd med ett fyrspann av svarta hästar, men står stilla och övergiven.

Tjugo steg därifrån, under ett taggigt snår som aldrig nås av solens ljus, ligger ockraren Cedros från Kelamith. Två laddade armborst ligger redo vid hans sida, men ockraren nöjer sig med att speja sammanbitet från sitt gömställe. Cedros skakar där han ligger. Hans ena arm slutar sedan natten innan vid armbågen, och smärtan som strålar ut från armstumpen intensifieras av den ondsinta skogens onaturliga kyla.

Männen han spanar på lämnar till sist den tomma vagnen för att försiktigt rida vidare mot porten i den närbelägna palissaden. Från palissadens andra sida hörs enstaka ljud. Någon skriker till och någon slår i en dörr.

Hara är sist in i huset, och krigarkvinnan från Kamor slår igen dörren efter sig och sina två kompanjoner, lättad av att komma i skydd. Bakom sig lämnar de en flygande vandöd som har förföljt dem under deras språngmarsch över gårdsplanen, och som har plågat dem med pilar från sin båge. Flera pilskaft sticker ut ur Hara, och klibbigt blod sipprar under rustningen. Hasardspelaren Saurius hjälper raskt till med att kränga av henne pansaret, och rycker ut pilarna med rutinmässig effektivitet.

Under tiden rör sig den andre mannen i sällskapet, den enögde tiraken Khordrakk, längre in i huset för att hitta ett fönster som vetter mot gården utanför. När han närmar sig det dunkla rum som har det han söker blir han varse en rörelse där inifrån. De tre äventyrarna är inte ensamma i huset.

En ljudlig fnysning och en pust av het andedräkt i nacken får Cedros att snurra runt där han ligger. Över honom står den väldiga ulv som han stred sida vid sida med natten innan. Rovdjuret blinkar vänligt åt den enarmade mannen, och han kan inte låta bli att lägga märke till hur dess gyllengula ögon är kusligt lika Haras, och hur de vittnar om stor intelligens.

Ulven kliver iväg några steg inåt skogen, och vänder sig sedan för att titta uppfordrande på människan på marken. Cedros reser sig mödosamt, och frågar tyst vart den tänker föra honom, men förväntar sig inget svar och får heller inget. Med en uppgiven suck plockar han upp det ena armborstet och låter sig lockas med in i Khirats skuggrika inre.

Khordrakks enda öga vänjer sig snabbt vid det ljussvaga rummet, och ur dunklet därinne lösgör sig en kvinnlig gestalt, sittandes på sängen. Den mulliga flickan Bedara sitter på knä framför en spegel, och verkar vara fullt upptagen med att slita loss testar av sitt eget vackra röda hår, något som hon av resultatet att döma måste ha hållit på med i timtal. Khordrakk kallar försiktigt på henne, men han har redan tvingats hugga sig igenom andra vandöda för att komma så här långt, och befarar med all rätt det värsta.

Den zombie som en gång var Bedara väser åt inkräktaren, ställer sig med ryckiga rörelser upp i sängen och krossar spegeln för att beväpna sig med en skärva dyrbart försilvrat glas. Utan att tveka ger sig den storväxta tiraken på den vandöda styggelsen med stridsyxan som snabbt har kommit att bli hans nya favoritvapen.

Snart ligger Bedara livlös över en säng som är nerstänkt med blod och beströdd med testar av lockigt rött hår, och Khordrakk återgår lugnt till sitt ursprungliga ärende. Han gläntar på fönsterluckorna och kan se den flygande gasten sväva i cirklar kring eldplatsen på gårdsplanen, med sitt långa hår fladdrandes i de oberäkneliga vindar som alltid tycks omge henne.

Hara kliver iväg mot ett annat rum i huset, men kommer inte långt innan också hon spejar en rörelse i skuggorna. Ytterligare ett barn sitter med ryggen mot henne i ett mörkt hörn. Rövarpojken Pusus sitter böjd över någonting som han verkar gnaga på, men vänder sig plötsligt mot kamorianen när hon försöker smyga sig på honom. Det nerblodade barnet släpper den avhuggna människohand som han kalasade på för att istället plocka upp en dolk och gå till vildsint motattack.

Gasten utanför ger upp ett klagande tjut, och Khordrakk noterar att lätet verkar kalla till sig fler levande döda som kommer stapplande över gården. Saurius var på väg för att assistera Hara, men tjutet får honom att stanna upp, och ögonblicket därefter hör han hur dörren in till rummet bakom honom svänger upp med ett knarrande. I dörröppningen står Feo, rövarbandets ledare, med sin kroksabel. Mannens strupe är avskuren, och den döda blicken sveper sakta över rummet för att uttryckslöst stanna på sin mördare. På Saurius.

Saurius ropar till sig Khordrakk, och går beslutsamt in i närkamp med Feo. Med tirakens hjälp faller rövarledaren återigen, men inte innan Hara överraskande har hamnat i underläge i sin strid mot Feos unga son. Hara tar emot flera dolkstick från den kvicke Pusus, och segnar till slut ner, medvetslös. Både Khordrakk och Saurius rusar till hennes hjälp, och tvingas för stunden att ignorera det obehagliga ljudet av en ytterdörr som öppnas på andra sidan huset.

Över frusen och stiglös mark leds Cedros av blodulven, och den evigt förbannade skogens sällsamma bisterhet smittar snart av sig på ockrarens sinne. Ett olycksbådande, klagande tjut någonstans bakom dem förmår inte förvåna honom. I obelysta Khirat tvingas han hålla ett fast tag i ulvens sträva rödsvarta päls, och han kan dra en viss trygghet ur den kraftfulla varelsens närhet.

Cedros kan knappast säga hur länge den mardrömslika vandringen pågår, men han känner hur ulven blir alltmer spänd under hans hand ju längre de kommer, och hör hur den allt oftare vädrar i luften. Till sist flimrar det till för ockrarens syn när han ser solens ljus bryta fram mellan nattsvarta trädstammar.

En glänta öppnar sig framför honom och hans ledsagare, badandes i smärtsamt rent ljus, och täckt av en matta av friskt grönt gräs. Cedros tar steget ut i solljuset, kisandes mot solen och lätt förvirrad över den plötsliga förändringen i omgivningen, och uppfattar då en rörelse på andra sidan av den öppna platsen.

En kvinna kikar fram mellan träden. Hon försvinner för ett ögonblick, men kommer sedan ut i gläntan. Förundrat stirrar Cedros på Corintia, den mörkhåriga zhaniska skönhet som han en gång mördade en man för, för länge sedan och mycket långt härifrån. Den osannolika uppenbarelsen tittar blygt tillbaka på honom, och skrider försiktigt framåt över gräset, vackrare än någonsin.

Cedros vill gärna tro på att det här verkligen är sant - att hon verkligen är här - men varningssignaler långt inom honom pockar på hans uppmärksamhet, och insisterar på att alltihop är fel. Den fräna doften i luften är fel, ulvens plötsliga försvinnande från hans sida är fel, men mest fel av allt är den oförklarliga närvaron av hans älskade från förr.

Varningssignalerna når fram innan Corintia gör det, och Cedros ruskar besvärat på sig inför hennes utsträckta hand. Det flimrar till för hans syn igen när illusionen rämnar. Cedros möts av gläntan som den är, och skakas av ännu en abrupt skiftning, från villsynens glans tillbaka till en mörkersänkt verklighet.

Inne i lägret lyckas Khordrakk och Saurius snart nerkämpa pojken Pusus, och kan konstatera att Hara inte verkar vara allt för illa sårad. Khordrakk tar ett snabbt varv i huset, men trots att ytterdörren står på glänt så stöter han inte på några inkräktare. Utanför kan han se hur de sex rövarna som red förbi Cedros tidigare har anlänt och dragit på sig uppmärksamheten från de vandöda.

De tre äventyrarna tar tillfället i akt att återhämta sig, och hittar även några förändringar i huset sedan sist de var här natten innan. I ett hörn bredvid där rövarpojken satt är vitt stoft strött i en stor cirkel på golvet, och i dess centrum är golvet vått av blod. En närmare titt avslöjar hår från ett hunddjur i blodpölen. Ett annat hörn mitt emot ritualplatsen är av ännu större intresse.

Ett tungt ekskåp är släpat över stället där äventyrarna vet att det under golvet tidigare fanns en kista full av silver- och kopparmynt. Äventyrarna baxar skåpet åt sidan och under golvplankorna finns pengakistan fortfarande kvar. De båda männen passar på att fylla fickorna medan de väntar på att Hara skall kvickna till.

Gläntan är liten, och över ockrarens huvud bildar ett mörkt grenverk ett skydd som är så tätt flätat att det endast släpper ner enstaka prickar av sjukligt blekt ljus. I det döende gräset ligger två kvinnor sida vid sida, båda helt avklädda. Ingen av dem är Corintia. Alldeles intill den bortre kvinnan står ett mossigt träd, omslingrat av rankor, och med avbrutna grenar utstickandes från en knotig stam. Ulven vid Cedros sida morrar dovt åt trädet med framskjutna öron.

Trots sitt både mentalt och fysiskt ansatta tillstånd lyckas Cedros identifiera de båda människorna på marken som rövarkvinnan Tria från Tris, och den femtonåriga flickan Cloelia. Cedros behöver en stund för att hämta sig och ta in scenen som utspelar sig framför honom i mörkret, och han uppfattar efterhand detaljer som han först inte såg. Några av trädets rankor och rötter är slingrade runt Tria, och en tentakellik ranka tycks ha varit på väg åt hans håll, men dras nu långsamt tillbaka.

Den fjättrade rövarkvinnan verkar inte behöva hållas fast och kämpar inte emot, men hennes ögon är uppspärrade i fasa. Hon blöder från vassa utskott och rötter som har stuckits in genom hennes hud, och trädet tycks suga blodet och näringen ur henne. Cloelia ligger fritt med slutna ögon. Den ljushåriga flickan stönar ibland till lätt, och skruvar på sig på marken, fångad i någon uppenbart erotisk drömsyn.

Cedros tar till slut ett tveksamt steg in i gläntan, och genast går det en skälvning genom trädet, som svänger hotfullt med sina grenstumpar. Den otäcka fräna lukten tilltar i styrka, och Cedros rycks in i ytterligare en vision, men denna gång fullt medveten om vad som händer, och förvissad om att han kan bryta sig fri när han önskar.

I synen ser Cedros sig själv utifrån - hur han fredligt lämnar gläntan bärandes på Cloelia, med ulven vid sin sida. Kvar bakom dem står trädet, och kvar under dess rötter ligger rövarkvinnan. En slipad köpman som Cedros förstår genast att det här är ett erbjudande, och när illusionen ändas kastar han en lång forskande blick på det ondskefulla trädet på andra sidan gläntan.

I lägret drivs de nyanlända rövarna tillbaka av den flygande gasten och hennes zombier, och äventyrarna inser att det är dags att slå till reträtt innan de åter hamnar i fokus. De lämnar sitt skydd och tar sig förbi det större boningshuset, som nu står i ljusan låga efter Haras eldattack tidigare. Deras mål är den kulle vars branta baksida erbjuder en lättare väg ut ur lägret än en klättring över palissaden. Intill denna kulle ligger byggnaden som innehåller rövarbandets fånggrop, där äventyrarna misstänker att de dödsbringande lamiorna nu huserar.

Hara kan inte med att lämna platsen utan att försöka göra något åt dessa styggelser, och letar upp en lykta för att upprepa sitt mordbrännardåd. Hon sätter huset i brand och flyr sedan tillsammans med sina kompanjoner över kullen mot den väntande vagnen.

Försiktigt stegar Cedros över gläntans frostkalla och vissnade gräs, med ögonen vaksamt fästa på dråparträdet, som i sin tur står stilla och avvaktande. På så här nära håll går det inte att undvika att se att dess stam har utbuktningar som är kusligt lika lidande ansikten, som makabra porträtt av tidigare offer.

Ockraren fumlar för att plocka upp den nakna Cloelia med sin enda hand, och lyckas få upp henne på ulvens rygg. Kvinnornas ägodelar ligger kringspridda bland den svartnade och förruttnade undervegetationen, men Cedros vill bara komma ifrån denna plats så snabbt som möjligt, och backar ut med den väldiga blodulven vid sin sida, lämnandes Tria åt sitt fasansfulla öde. Ulven vänder på huvudet för att ge Cedros en outgrundlig blick, och sätter sedan av för att leda vägen tillbaka till lägret, med den fortfarande medvetslösa flickan på ryggen.

Vagnen är tom, och Cedros är borta. Detta oroar Saurius, Hara och Khordrakk, som dock hittar spår som tyder på att deras enarmade vän har kravlat sig in i skogen. Medan de undersöker detta så dyker den flygande vindgasten upp i skogsbrynet och beskjuter dem med sina sista pilar. Gruppen besvarar elden men utan att lyckas göra någon bestående skada på vålnaden, och springer för att söka skydd vid vagnen.

Khordrakk svingar sig upp på kuskbocken och försöker få fart på de svarta hästarna, samtidigt som några av rövarna rider förbi i vild flykt. Zombier börjar siktas längre bak, medan vindgasten försöker hindra äventyrarna från att komma undan genom att framkalla stormvindar och blåsa ner dem från vagnen. Saurius och Hara lyckas under denna tumultartade strid träffa vindgasten med diverse kastade vapen, så att det till slut sticker ut spjut, knivar och svärd ur hennes bleka och döda kött, med resultatet att hon tappar kontrollen över ett par av de tillströmmande zombierna som faller ihop livlösa på vägen.

Cedros anländer plötsligt till scenen, med en omtumlad Cloelia som nyss har vaknat till sans, och lyckas överlämna den nakna och frusna flickan till en förvånad Saurius inne i vagnen. Med hjälp av Cedros armborst drivs gasten tillbaka, och vagnen kan börja distansera sig från de annalkande vandöda. En skepnad reser sig då på kullen bakom dem, och tornar som en ondskefull svart skugga upp sig för att överblicka vägen genom skogen.

Varelsen på kullen är omisskännligt ulvlik, och höjer långsamt sitt huvud för att ge ifrån sig ett dödsylande - ett själlöst skri från andra sidan graven - långdraget och ihåligt i Khirats tystnad. Utmaningen möts av ursinniga morranden från både Hara och Hoppar-efter-fjärilar, ulven som kom med Cedros och Cloelia, och de bådas gyllenögda blickar möts i ett ljudlöst rådslag.

Hara Skarpegg, stridskvinnan av blodulvens stam, sätter av tillsammans med sitt totemdjur, jagandes över Khirats döende gräs. De jagar efter vedergällning för Kall-som-isvatten, ulvfränden som föll under nattens strider, och de jagar efter hämnd för den oförlåtliga skändlighet genom vilken densamme rests igen och nu står odöd framför dem. De drabbar samman med dödsulven nedanför kullen i en rasande strid, en strid där ingen viker en tum, och där tänder, klor och svärd sänks i kött och snabbt färgas av blod.

Khordrakk har följt efter Hara på håll, medan Saurius tar tömmarna och ser till att hålla zombierna på avstånd, och Cloelia och Cedros beskjuter de vandöda med varsitt armborst från vagnens tak. Tiraken blir varse hur vindgasten dyker för ett lömskt anfall mot Hara, och genskjuter vålnaden för att äntligen få den gäckande fienden inom räckhåll för sin stridsyxa.

Och stridsyxan hugger vindgasten i två delar. Khordrakk flinar förnöjt, och papegojan Vraknäbb på hans axel stämmer in med ett glatt kraxande. Hara och hennes jaktsyster lyckas till slut få in varsin dräpande träff samtidigt på sin ohelige motståndare, och står bloddränkta och sårade medan den sjunker ihop framför dem. De båda ger de upp varsitt ylande, lika mycket i sorg över den fallna vännen som i triumf över segern, och ger sig sedan av i sällskap med tiraken.

De kvarvarande zombierna står viljelösa utan vindgastens magiska styrning, och är lätta att undvika. Alla fyra äventyrarna, tillsammans med Cloelia, kan slutligen köra ut ur Khirat utan ytterligare möten. De rullar på i tystnad tills skogen har kommit utom synhåll och slår sedan läger, utmattade efter en sömnlös natt och en farofylld dag.

Sebaria II - år 2967 efter Reningen

Nästa dag kommer de fram till det nu välbekanta bergspasset som använts av det nu ledarlösa och demoraliserade rövarbandet från Khirats svarta skog. Här lämnar de lamiornas vagn, och sitter upp på sina hästar istället. Det framkommer under färden att Cloelia, som har mist både sin far och sin vän Bedara i den rysliga skogen, bor i Randarro där hennes fader var en välbärgad arkitektor.

Flickan berättar tyst om hur hon flydde från lägret under natten då lamiorna anföll och hur hon sprang för att gömma sig i skogen. Där hittades hon till sin fasa av en av de manliga lamiorna, som bet henne i halsen och började att känna och ta på hennes kropp. Han hejdade sig dock, och hon vet inte varför, men han lät henne leva och gav henne sin dolk med uppmaningen att ta sitt liv om någon annan skulle hitta henne.

Under Khirats frusna morgondimma kom Cloelia fram till en tjärn med becksvart vatten, och blev ansatt av fotslånga tusenfotingar och andra jätteinsekter som plötsligt krälade fram ur träden och upp ur vattnet. Här hörde Tria hennes skrik och hjälpte henne att fly undan. De båda kvinnorna försökte hitta vägen ut ur skogen tillsammans, men Trias fot var skadad från nattens flykt, och de kom inte långt. Sedan öppnade sig gläntan framför dem, och drömmen fångade Cloelia.

På kvällen tyr sig Cloelia främst till Cedros, som både räddade henne från gläntan och försökte hjälpa hennes far mot de vandöda, medan hon tittar anklagande på Saurius, och med osäkerhet på både Hara och Khordrakk. Cedros å sin sida plågas svårt av fasorna som han har sett under de senaste dygnen, och framförallt av mistandet av sin vänsterhand. Han söker lindring i de droger han bär med sig, och senare under kvällen även hos Cloelia, som han smyger iväg en stund tillsammans med.

Sebaria III - år 2967 efter Reningen

Nästa dag, i skymningen, rider sällskapet in i Randarro. De slår sig till ro för natten hemma hos Cloelia, och kan i relativt lugn planera för fortsättningen. I sin ägo har de det relikskrin som de satte ut för att hämta, för vad som nu känns som en evighet sedan efter de många prövningarna längs vägen. Mer prövningar väntar tveklöst framför dem.